De svarta byxorna, den svarta kavajen och de svarta skorna.

Tänder ett ljus till morgonkaffet innan det är dax att byta om...

Ligger hemma o kollar på Tv4 Fakta, det är barn som är sjuka.
Läser ett inlägg på facebook om sorg, nån minns tillbaka o vill glömma verkligheten.
Läser ett annat inlägg om sorg, där någon tagit farväl.

Ser det som ett tecken, eller kanske en förberedelse.
Varför drabbas aldrig dom som varit elaka och grymma? Nej istället så ska de vänliga och omtyckta människorna drabbas. Har en släkting till mig som är sjuk.


Cancer är som en bestraffning..

Jag har, som ni förstår, fortfarande inte fått tillbaka datan (Lånar data nu :)).. Felet som var på den var inte så simpelt som man kunde hoppats.. O som ni vet och har hört så har jag spenderat tid på Ackis ett par dagar..

I måndags så var jag och Kristian hemma hos Elin o Leo för att låna deras data, lägga över musik på ipoden och lägga ut en bilannons.
Strax efter lunch fick jag ett samtal från mamma: "är du hemma? i så fall kan väl du gå ner till rondellen vid MAX, pappa står där o vet inte vem jag är eller vart han är". Nån slags panik inom mig fick tårarna att trilla. Jag tog på mig jacka, sa åt Kristian att " ..Jag kommer snart. Vänta här." Jag joggade iväg, och Kristian väntade förstås inte. Han tog bilen ner. 
När jag kommer fram till Rombergas grusplan så ser jag en ambulans, en polis och så pappas bil. En bit uppkörd i rondellen. Jag vet att jag skrek något o sen sprang jag. Benen bar mig ända fram..
När jag kommer dit möts jag av en kvinna som hade stannat och hjälpt pappa ur bilen. "Det är lugnt, han är bara lite förvirrad, men inte skadad." Jag vet inte ens om jag svarade henne eller om jag bara knuffade bort henne.
Pappa såg på mig. Fast han såg mig inte. Jag var fram och frågade hur det var med honom. "Det är inge bra".
Den tomma blicken han gav mig är svår att beskriva. Polisen: "Vet du vem det här är" sa han o pekade på mig.
"Nej?"
 Nej, vad då nej? De hundra tankarna som snurrade runt i huvudet gjorde mig helt konstig. Min egna pappa kunde inte svara på vem jag var? Jag som alltid har varit hans dotter med speciella band till.
Jag såg i ögonvrån att Kristian kom med bilen.
Amulanspersonalen bad pappa gå till ambulansen, vilket han inte gjorde. Han bara stod.
Jag tar inte i om jag säger att han var som ett stående kolli. Jag la handen om hans rygg och manade på honom. Han följde med, sedan kom mamma till platsen och dom tog mig åt sidan. Polisen och ambulans ville veta om det var några sjukdomar och sånt. Vanlig rutinkontroll. Jag kunde inte komma på något annat än huvudvärk. "Han är så van med smärta, så jag tror inte att han skulle tala om i fall han skulle ha haft huvudvärk i en veckans tid?". Sen gick det fort. Hörde något om att det skulle gå med fulfartsambulans till Akademiska.

Kristian fick tag i bärgaren som hämtade bilen. Tur att det var den gamla bilen..
Sen hämtade vi upp Robban och åkte efter till akuten på Ackis.
Tänk om han aldrig skulle bli bra? Skulle han aldrig mer kunna känna igen oss? Måste han lära sig allt på nytt?

Vi fick sitta i ett rum och vänta. Det stod en massa pärmar om begravning, stödpersonal och andra resurser man kunde få. Ännu ett panikutbrott.
Efter en stund fick vi komma in till honom. Han hade frågat efter mig, Robban och mamma.
"Vart är Robert då?". Robban var stark faktiskt, han höll tillbaka länge. Men när han skulle förklara för pappa att det var han som var Robert och att han stod där brevid honom så kunde jag inte vara kvar.
Panik igen.
Kristian höll om mig och sen kom Robban också. Det här är inte bilden vi har av vår pappa. Nu stod vi båda två och grät. ..Vi satt en stund i det rum vi var tilldelade och lugnade oss lite. Han hade frågat efter mig och jag gick tillbaka, rädd för att jag skulle börja gråta vid hans sida. 
"Vem är du då?". Jag talade om att det är jag som är Sara, du hade ju frågat efter mig. Han förstod inte de ord jag sa. "Jag förstår inte, vad menar du?". 
Alla saker som innan varit så självklara var borta. Enkla ord som hemma, blodprov och sjukhus var väldigt konstigt för honom. 
Jag satt själv kvar vid honom sen. Läkarna kom och sa saker, vilket han förstås inte förstod, som jag sedan fick förklara med kort enkla meningar. Han frågade vart vi var någonstans. "Vi är på sjukhuset i Uppsala." Till svar: "Vad då, ska vi till sjukhuset nu?" Samtidigt som han försökte resa på sig.

Jag var tvungen att kolla bort flera gånger. Jag ville inte gråta inför honom. Han skulle nog inte förstå? Han kanske skulle undra. Men efter att jag suttit där en stund så tyckte jag ändå att lite klickade tillbaka. Jag och mamma kunde han svara på dirket vilka vi var (sköterskorna frågade med jämna mellanrum).

Han hamnade på en sal på strokeavdelningen.

Han sa något om huvudvärk och migrän.
Läkarna sa hjärnblödning, stroke eller propp.

Lite bilder från kalaset i Veckholm igår..
 (går att klicka på bilderna för att se i större format)

 Fina vovvarna :)

Veckans 5e dag, fredag.
Ingen särskild dag. Bara regn och tråkigt. Grilla gör vi nog imorrn istället, lånar pappas grill.. Så vad som väntar till middag idag har jag ingen aning om?! Orkar inte ta fram något ur frysen.. Blir säkert en tur till Max lr möjligen en pizzeria.

På söndag är det mors dag. Försökte deala till mig att jag oxå skulle bli firad. Jag kallar ju Thore för min bebis? Men den gick inte Kristian på.. Hm, varför finns det ingen dag som "alla-sambo-dagen"? lr kanske något annat, "Flickvännens dag". Jag och säkert många andra behöver lite extra uppskattning och kärlek.
Allt det här med vårkänslor har ju ialf försvunnit. Nu försöker man hålla ut till den riktiga sommaren.
Då kan kärleken spira igen!

___________________________________________________________________________
Vänner är de där ovanliga människorna som frågar hur det är och sedan väntar på svaret..